Äntligen...

Så kom den då , den hett efterlängtade VÅREN, efter en kall, lång och snörik vinter kom den så till slut.
Trots att både Linda och Thomas kom hem till jul och Thomas också kom under påsken och fast jag har gjort en del avstickare till Stockholm så har vintern känts otroligt lång.
Men nu är den över och "jordbruket" har tagit fart med frösådd och sticklingar och plantor och lövkrattning och gud vet allt och det känns som att allt måste göras på bara ett par veckor för sen exploderar ju allt grönt här uppe på en gång och sommaren kommer och försvinner nästan samtidigt. Ja suck, när ska man hinna njuta av solen och värmen när den nu äntligen är här?
Till midsommar åker jag i alla fall till Stockholm, för tredje året i rad, har nästan blivit tradition och jag ska ta hand om William och Vincent under en vecka, tills Linda har semester och det ser jag fram emot. Längtar faktiskt hela tiden efter dom.
Nej nu är det "natti-natti", trots den ljusa sommarnatten och i morgon ska vi måla våra avflagnade stuprännor och fönsterbleck, så det gäller att få lite vila innan.

Länge sen sist...

Ja vad länge sen sist jag kom mig för att skriva nåt och det beror inte på tidsbrist, nej, nej jag skulle vilja säga tvärtom att det finns all tid i världen, men inspirationen och lusten har inte velat infinna sig. Nåväl hösten har nu sakta övergått till vinter med rykande snöstorm och snöskyfflar och snöslungor och allt som gör det möjligt för oss att ta oss ut och det konstiga är att den kom samtidigt som i övriga Sverige för en gångs skull.
Hösten har varit ovanligt fin tycker jag trots allt och jag fick se den i en stor del av Sverige när vi i september bilade ner till Stockholm.
Jag som gruvar mig så för att åka lite längre sträckor jag bara njöt av alla platser vi passerade och av all höstfägring, alla vackra färger och förändringen i naturen allt eftersom vi lade mil efter mil bakom oss.
Vi stannade nästan två veckor i Stockholm och jag fick vara tillsammans med William och Vincent varenda dag. Åh vilken lycka!
Annars umgås vi en hel del med Anita och Bror och det är tur att jag har henne att surra med för annars vore jag ganska ensam och hon är ju en fantastisk människa på många sätt. Snäll, omtänksam och förstående, det är bara synd att vi bor lite långt ifrån så att vi inte kan umgås mera spontant, kanske gå på gym tillsammans o.s.v.
Nåväl, nu går mina tankar åt att planera för julen för då kommer Linda och familjen och Thomas och Malin hem och det ska bli så underbart roligt, en riktig jul hoppas jag. Thomas stannar en vecka och Linda två. Det är bara sååå jobbigt när dom åker hem igen, en riktig mara. Bara gråt och ångest, ett hopsnört bröst och skrik som stannar kvar och aldrig kommer ut, men däremellan , när dom är hemma, skratt och bus och huset lever upp, det är värt priset.
Robert ser jag så sällan för han är så upptagen med familj och jobb och det har jag förståelse för, men jag saknar ju honom i alla fall.
Nej nu har måndag övergått i tisdag och jag får väl tänka på "skönhetssömnen". Imorgon har jag planerat att tvätta mattor och förbereda lite grann för advent. Advent är ju som sagt "väntan" och för mig har det verkligen den innebörden, för nu väntar jag på mina älskade barn och barnbarn.

Höst...

Nu är vi där , svalare vindar högre luft, blommor som har blommat ut, gräsmattan med mindre livskraft, visserligen ganska varmt vissa dagar, men kallt på kvällen, ja med andra ord- höst.
Den riktiga efterlängtade sommaren fick vi som genom ett under uppleva den första veckan när Linda o Thomas kom hem och det var underbart att se Vincent krypa fram på gräsmattan och se William och Christoffer rasa och leka krig, se Emma möblera om den annars så prydliga trädgården och placera ut solstolar som hinder och öva höjdhopp, ja det var underbart. Överallt i huset var det ljud, saker som stått prydligt uppradade på samma ställe i månader hade bytt plats och allt var rörigt och så underbart härligt. och så plötsligt var det bara TYST och höst. Det blev också höst i mitt hjärta. Ingen kan någonsin förstå hur oändlig saknaden blir, hur ångesten skriker i mitt bröst och hur varje cell i min kropp värker, ropar och gråter av smärta och så denna enorma ensamhet som lägger sig som en tjock, tung filt över mig och tar med sig flera år av mitt liv. Varje gång dom åker känns det som att det inte går att återgå till det normala, att allt blir meningslöst, men det måste ju gå, och dom har ju valt sina liv och trivs med det och det är jag glad för, men det var så svårt nu när dom åkte, kanske den allra svåraste gången hittills.
Imorgon börjar William skolan och då hade jag önskat att få vara med. Tiden går så fort och barnbarnen blir äldre och äldre. Christoffer fyller elva år idag och vi skojade om att om femtio år är han lika gammal som jag är nu, ja suck, vad fort det går.
Jag tänker så mycket på Linda som inte alls mår så bra just nu. Känner mig så maktlös när jag hör att hon har tappat sin glädje. Hon, min älskade dotter som har skänkt mig så mycket glädje, så många skratt och lyssnat, tröstat och stöttat mig när jag varit ledsen , är verkligen den som borde få det mesta stödet just nu och det har hon också , men jag känner också att hon kanske behöver bearbeta vissa saker själv och komma underfund med sig själv lite grann utan för mycket inblandning från mig, just ni ialla fall, men mina tankar finns där ständigt , och jag tror att hon vet att vi finns här för henne, alltid.
Nej nu har klockan gått över i en ny dag och nu ska jag passa på att återställa mitt liv i gamla banor, alltså göra mig kvitt mina mina nyss inkomna pensionskronor genom att betala mina räkningar.

Tiden bara går...

Tiden flyger verkligen iväg, speciellt på sommaren när man verkligen vill fånga tiden och behålla den så länge som möjligt, så bara rusar dagarna och helt plötsligt är det höst igen och man sitter där snopen, för det är som att man väntar på sommaren fortfarande men den har omärkligt glidit förbi.
Vi har ialla fall hunnit med att måla huset i vår, ställa iordning i rabatterna och plantera sommarblommor, som knappt har kommit igång med att växa ,trots att det är den första juli i morgon , eftersom solen har lyst med sin frånvaro mesta tiden i juni.
Vi har också hunnit med ett Stockholmsbesök. Lasse åkte ner den 9 juni och jag en vecka senare och så stannade vi över midsommar. Det är alltid roligt att få träffa barnbarnen och på midsommarafton var Thomas och Malin med oss och Jenny och hennes kille och så överraskade Robert och Maria oss och kom på kvällen och det var ju oväntat men så otroligt roligt och det kändes bra att ha alla barnen samlade omkring sig.
Det är alltid lika roligt att vara hos Linda för det är ofta festligt och glatt och hon har en massa upptåg och man glömmer de trista ensamma stunderna, men jag ser också att hon är trött och det gör mig så ont eftersom jag känner att jag borde finnas mera till hands, men vad gör man när man sitter i byn som Gud glömde ( känns det som ) och hundra mil bort. Suck!
Drömde om William i natt. Lilla vän, jag saknar dig så, varenda dag , ja hela tiden faktiskt. Suck igen!
Just nu ligger dimman över ängen och det är både vackert på sitt sätt men också lite vemodigt. Jag har funderat över det, att det finns ett vemod över sommaren och att ensamheten känns svårare då, men det är väl så att man ser så myckert som är vackert omkring sig och man vet att det snart kommer att dö och samtidigt vill man dela det med någon som också upplever samma sak.
Nåja, allt har ju sin tid. Snart kommer Thomas och Malin upp på semester och med lite tur så kommer Linda o co också i slutet av juli. Har tänkt att rå om William och Vincent lite extra då så att Linda och Andreas får ladda batterierna lite grann.
Nu har juni övergått i juli och det är väl dags för några timmars sömn trots att natten är lika ljus som dagen och trots dimman som ligger som en slöja över sommarnatten.

Vincent

Vincent, mitt älskade barnbarn, jag saknar dig så...
Jag saknar dina stora blåa ögon, jag saknar ditt leende och jag saknar att få känna dina små knubbiga armar om min hals. Jag vill hålla dig i min famn och känna värmen från din lilla kropp
och jag vill finnas till för dig. Jag vill ge dig av min kärlek och jag behöver din.
Lilla, lilla vän, just nu är det bara ett stort hål i mitt hjärta av saknad efter dig, men jag är också så lyckligt lottad, för du finns, och jag älskar dig.

Tiden är ingen börda...

Tiden är ingen börda
Den kommer och den går
Aldrig kan den tynga
aldrig för mycket jag får.
Med tiden får jag lära
i sinom tid jag förstår
att andra en dag ska skörda
det jag i min trädgård sår.

Vårkänslor...

Idag har jag hängt min första tvätt ute och då är det vår även i denna gudsförgätna landsända.
Tänk att man kan känna en form av lycka när lakanen fladdrar där i vinden och samtidigt känns det som att man slänger ut vintern.
Snart är det även dags för garderoben att hängas ut och det ska bli så skönt att sätta in alla bylsiga kläder och ta fram dom lättare ljusare sommarkläderna. Sist kommer vårstädningen av huset och då är det nästan sommar, förhoppningsvis.
Pratade med Linda och det är varmt i Stockholm och många blommar har kommit upp och träden har redan löv och gräset är grönt och när jag tittar ut så är det fortfarande femtio centimeter snö på våran gård och jag skulle tro att vi ligger fem- sex veckor efter och man kan inte fatta att vi bor i samma land. Nåja vi har väl vårat kvar får man trösta sig med, men våren blir ju kort och intensiv och allt ska ske på nästan mindre än två veckor. Bara krattningen tar ju nästan en vecka och det finns massor av städjobb efter en lång vinter. För oss är det också dags att måla om huset med allt vad det innebär av skrapning, slipning m.m. Jag gillar i och för sig att måla så alla detaljer som räcken osv. blir nog mitt jobb. Det som är aktuellt just nu för mig är att bli kvitt den jobbiga förkylningen och få tillbaka krafterna så nu ska jag sätta mig en stund på altanen i solstolen och lapa lite vårsol så kanske Thailandsbrännan sitter kvar ett tag till.
Förkylningen har också gjort mig lite blek om nosen så det skadar inte med lite uppfräschning, men då gäller det också att sitta inbyltad i en filt och mest likna en patient på ett konvalescenthem. Nåja allt har sin tid och allt är övergående får man hoppas.