Lycka...

Tidigt i morse öppnade sig plötsligt himmelen och allt som tidigare hade känts så grått , så enahanda, så monotont, fick en helt ny dimension.
Plötsligt stod Thomas i dörren...Att försöka beskriva vad jag kände och upplevde är så svårt för det är så övermäktiga känslor ...eller lyckorus.
Tänk att under alla timmar vi har sovit har han kört över hundra mil för att komma hem.
Älskade barn ska jag någonsin få dig att förstå hur omtumlad av lycka jag blev när jag såg dig. Ska du nånsin förstå vilken glädje jag känner när jag får stryka dina skjortor. när jag ser din mobil och dina nycklar som ligger h är på bänken .Och din gitarr . gitarren som är din symbol.
Gitarren som för mig betyder glädje och liv och DU.
Tack min älskade son för att du förgyllde denna påskhelg och för att vi fick träffa dig innan vi ska göra den långa resan till Thailand.

William...

Idag fyller mitt hjärtebarn William nio år och jag kan inte fatta att tiden har gått så fort. Nyss stod jag där med honom i famnen, rosig och nyfödd. Femte barnbarnet i en skara av sex.
Åh herregud vad den ungen har, precis som alla dom andra fem, betytt mycket för mig.
William är ändå så speciell. Så ödmjuk, så lite krävande så underfundig och bara så otroligt snäll...
När Linda skickade en bild på tårtan så bara rann mina tårar, för det är ju såna här gånger man känner av avståndet mera och den otillräcklighet och handlingsförlamning och även en gnutta ilska över att detta förbannade Norrbotten har berövat mig två av mina barn och så William och nu sist Vincent som inte kommer att få lära känna oss på ett naturligt och nära sätt.
Åh William kommer du någonsin att förstå vad du betyder för mig, kommer alla våra små gosestunder, alla upptåg, allt bus vi hade när ni var här kvar hos oss att vara förlorade.
Alla drömmar jag hade som omfattade dig. Hur min dag skulle fyllas av mina omsorger om dig hur jag kanske skulle få en möjlighet att påverka att ge dig ord på vägen och bara finnas till om du behövde någon.
Det är klart att banden som knöts från att han var född och sex år framåt finns kvar och det är klart att vi kan träffas ofta trots avståndet, men ändå...det är det vardagliga, det är nuet jag saknar och nånstans inom mig inbillar jag mig att han också hade behövt mig, oss.
Men... nu är det så här och om det är något jag har lärt mig de här sista åren så är det att bita ihop, inte låta känslorna ta överhand, tänka sakligt, förnuftigt och njuta av smulorna.
Så älskade William hoppas din födelsedag blev som du hoppades och jag gläds över att du inte ser att mormor är ledsen på din dag, men jag vet också att du känner mig ganska bra och säkert skulle säga:"typiskt mormor".

En vecka kvar...

Precis när ljuset kom tillbaka och man började ana att våren snart kommer även till denna gudsförgätna landsända, ja då bestämde vi oss. Efter otaliga samtal, sökande på nätet, funderingar och beslutsångest så blev det då äntligen bestämt. Vi har beslutat att korta av denna vårvinter lite grann. ialla fall med två veckor och bada och sola och ha det allmänt skönt, i Thailand.

Såå, väskorna ligger uppslagna på sängen och väntar på det innehåll som redan struket hänger i tvättstugan. Ja jag vet, mina barn och barnbarn gör sig alltid roliga på min bekostnad (på ett kärleksfullt sätt) över att jag alltid sätter igång med att packa långt i förväg. men det är ju bara så att då har resan börjat för mig och det är sååå roligt.

Två veckor i Patong på Duangjitt resort med en underbar sandstrand bara trehundra meter bort och tillsammans med min älskade dotter och hennes familj, det känns mera som en dröm men nu ska drömmen bli verklighet.

Thailand har inte lockat mig så särskilt tidigare, inte bara p.g.a tsunamin, utan det tropiska klimatet och någon form av mystik som jag känner finns där och det har inte tilltalat mig, trygghetsberoende som jag är, men med Linda och Andreas känner jag mig trygg och så med Lasse förstås. Jag trodde aldrig att jag skulle få honom med, men tji fick jag. Han har engagerat sig otroligt inför resan och det är så roligt när man kan planera tillsammans, för oftast har jag åkt ensam.

Min kära syster Anita brukar säga att vi svenskar är som kossor i en hage, dit en går följer alla efter och med det menar hon att det har blivit ungefär så med resandet till Thailand, så jag skojade med henne och sa att jag är väl lite av en kossa i alla fall.

Strunt samma, det ska bli skönt att komma bort ett tag och att upptäcka Thailand och se om det är det paradis på jorden som de flesta säger som har varit där.

Ja, detta är ju mitt första trevande bloggförsök och aldrig hade jag väl trott att den skulle handla om Thailand och om det hade handlat om resor så skulle det naturligaste för mig vara om Cypern som verkligen är min favoritplats på jorden. Jag känner att om jag har levat ett annat liv i en annan tid så måste det vara där.
Cypern betyder alltså mycket för mig men det kan också bero på att det var min första utlandsresa som gick dit och tillsammans med Linda, mitt hjärta. Sen har det blivit två gånger till och tre gånger till Turkiet och förra våren en vecka på Mallorca med min lillasyster. Men nu blir det nog lite skillnad. Asien skiljer sig nog en hel del från sydeuropa skulle jag tro. Det roligaste hade varit om alla barnen med familjer hade kunnat följa med, men nu går det inte alltid som man vill och det kanske kommer en dag när vi alla kan åka tillsammans och det blir i så fall min livs resa.
Jag våndas över att Linda har så mycket att stå i. Förutom resan och allt som ska fixas inför den så fyller vår älskade ögonstenl William nio år på skärtorsdag, med uppvaktning och barnkalas och allt som hör till och så har vi ju påsken som kommer som ett brev på posten i anslutning till resan. Puh, vad hon har mycket att göra och jag känner att jag som har det mesta tillrättalagt borde ha varit och hjälpt henne. men det är ju hundra mil emellan oss så det är inte så enkelt. Nej nu har måndag övergått till tisdag och det har blivit dags att knyta ihop påsen för denna gång, lägga sig och förmodligen låta tankarna snurra runt i olika banor framförallt just nu om den stundande resan. för det är ju faktiskt så , att just tankemässigt har jag redan varit i Thailand. Bara det nu inte är så att tankarna och fantasin överträffar verkligheten.

Ty efteråt ska du förstå
att just vid soluppgången är natten
särskilt kall - men så begynner fågelsången.