En vecka kvar...

Precis när ljuset kom tillbaka och man började ana att våren snart kommer även till denna gudsförgätna landsända, ja då bestämde vi oss. Efter otaliga samtal, sökande på nätet, funderingar och beslutsångest så blev det då äntligen bestämt. Vi har beslutat att korta av denna vårvinter lite grann. ialla fall med två veckor och bada och sola och ha det allmänt skönt, i Thailand.

Såå, väskorna ligger uppslagna på sängen och väntar på det innehåll som redan struket hänger i tvättstugan. Ja jag vet, mina barn och barnbarn gör sig alltid roliga på min bekostnad (på ett kärleksfullt sätt) över att jag alltid sätter igång med att packa långt i förväg. men det är ju bara så att då har resan börjat för mig och det är sååå roligt.

Två veckor i Patong på Duangjitt resort med en underbar sandstrand bara trehundra meter bort och tillsammans med min älskade dotter och hennes familj, det känns mera som en dröm men nu ska drömmen bli verklighet.

Thailand har inte lockat mig så särskilt tidigare, inte bara p.g.a tsunamin, utan det tropiska klimatet och någon form av mystik som jag känner finns där och det har inte tilltalat mig, trygghetsberoende som jag är, men med Linda och Andreas känner jag mig trygg och så med Lasse förstås. Jag trodde aldrig att jag skulle få honom med, men tji fick jag. Han har engagerat sig otroligt inför resan och det är så roligt när man kan planera tillsammans, för oftast har jag åkt ensam.

Min kära syster Anita brukar säga att vi svenskar är som kossor i en hage, dit en går följer alla efter och med det menar hon att det har blivit ungefär så med resandet till Thailand, så jag skojade med henne och sa att jag är väl lite av en kossa i alla fall.

Strunt samma, det ska bli skönt att komma bort ett tag och att upptäcka Thailand och se om det är det paradis på jorden som de flesta säger som har varit där.

Ja, detta är ju mitt första trevande bloggförsök och aldrig hade jag väl trott att den skulle handla om Thailand och om det hade handlat om resor så skulle det naturligaste för mig vara om Cypern som verkligen är min favoritplats på jorden. Jag känner att om jag har levat ett annat liv i en annan tid så måste det vara där.
Cypern betyder alltså mycket för mig men det kan också bero på att det var min första utlandsresa som gick dit och tillsammans med Linda, mitt hjärta. Sen har det blivit två gånger till och tre gånger till Turkiet och förra våren en vecka på Mallorca med min lillasyster. Men nu blir det nog lite skillnad. Asien skiljer sig nog en hel del från sydeuropa skulle jag tro. Det roligaste hade varit om alla barnen med familjer hade kunnat följa med, men nu går det inte alltid som man vill och det kanske kommer en dag när vi alla kan åka tillsammans och det blir i så fall min livs resa.
Jag våndas över att Linda har så mycket att stå i. Förutom resan och allt som ska fixas inför den så fyller vår älskade ögonstenl William nio år på skärtorsdag, med uppvaktning och barnkalas och allt som hör till och så har vi ju påsken som kommer som ett brev på posten i anslutning till resan. Puh, vad hon har mycket att göra och jag känner att jag som har det mesta tillrättalagt borde ha varit och hjälpt henne. men det är ju hundra mil emellan oss så det är inte så enkelt. Nej nu har måndag övergått till tisdag och det har blivit dags att knyta ihop påsen för denna gång, lägga sig och förmodligen låta tankarna snurra runt i olika banor framförallt just nu om den stundande resan. för det är ju faktiskt så , att just tankemässigt har jag redan varit i Thailand. Bara det nu inte är så att tankarna och fantasin överträffar verkligheten.