Höst...

Nu är vi där , svalare vindar högre luft, blommor som har blommat ut, gräsmattan med mindre livskraft, visserligen ganska varmt vissa dagar, men kallt på kvällen, ja med andra ord- höst.
Den riktiga efterlängtade sommaren fick vi som genom ett under uppleva den första veckan när Linda o Thomas kom hem och det var underbart att se Vincent krypa fram på gräsmattan och se William och Christoffer rasa och leka krig, se Emma möblera om den annars så prydliga trädgården och placera ut solstolar som hinder och öva höjdhopp, ja det var underbart. Överallt i huset var det ljud, saker som stått prydligt uppradade på samma ställe i månader hade bytt plats och allt var rörigt och så underbart härligt. och så plötsligt var det bara TYST och höst. Det blev också höst i mitt hjärta. Ingen kan någonsin förstå hur oändlig saknaden blir, hur ångesten skriker i mitt bröst och hur varje cell i min kropp värker, ropar och gråter av smärta och så denna enorma ensamhet som lägger sig som en tjock, tung filt över mig och tar med sig flera år av mitt liv. Varje gång dom åker känns det som att det inte går att återgå till det normala, att allt blir meningslöst, men det måste ju gå, och dom har ju valt sina liv och trivs med det och det är jag glad för, men det var så svårt nu när dom åkte, kanske den allra svåraste gången hittills.
Imorgon börjar William skolan och då hade jag önskat att få vara med. Tiden går så fort och barnbarnen blir äldre och äldre. Christoffer fyller elva år idag och vi skojade om att om femtio år är han lika gammal som jag är nu, ja suck, vad fort det går.
Jag tänker så mycket på Linda som inte alls mår så bra just nu. Känner mig så maktlös när jag hör att hon har tappat sin glädje. Hon, min älskade dotter som har skänkt mig så mycket glädje, så många skratt och lyssnat, tröstat och stöttat mig när jag varit ledsen , är verkligen den som borde få det mesta stödet just nu och det har hon också , men jag känner också att hon kanske behöver bearbeta vissa saker själv och komma underfund med sig själv lite grann utan för mycket inblandning från mig, just ni ialla fall, men mina tankar finns där ständigt , och jag tror att hon vet att vi finns här för henne, alltid.
Nej nu har klockan gått över i en ny dag och nu ska jag passa på att återställa mitt liv i gamla banor, alltså göra mig kvitt mina mina nyss inkomna pensionskronor genom att betala mina räkningar.